Fotboll = våldets nya vagga?

I mitt senaste inlägg var jag upprörd över det onödiga och makabra våld som våra barn tvingas genomlida på skolorna runt om i landet. Och bränslet på elden denna gång är skrämmande likt: den allt mer vanliga och förekommande huliganismen i Sverige.

Här följer ett utdrag från Göteborg-Tidningens (GT) löpsedel den 18/4 -07:

Ur polisens pressmeddelande i natt efter fotbollsmatchen IFK Göteborg-AIK på Ullevi:
"79 personer har omhändertagits eller avlägsnats för ordningsstörning. Fem personer har omhändertagits för berusning. 47 personer har visiterats för att eftersöka farliga föremål. Fyra personer har medtagits för kroppsbesiktning misstänkta för narkotikabrott."

Jo, du läste rätt. Nästan 140 personer såg igår till att vi skattebetalare fick punga ut med närmre en miljon kronor i poliskostnader för att de skulle kunna leka Gud på Göteborgs gator. Visst skall det nämnas att matcherna mellan IFK-AIK (Göteborg - Stockholm) har varit och kommer alltid att vara högriskmatcher då det är ett Mekka för debila "fans" att stoltsera med sin lokalpatriotism. Fast jag ser det som en ringa ursäkt för gårdagens händelser. Slagsmål på speciellt anpassade familjeläktare, våld, skadegörelse, ja you name it. Liknelserna till EU-kravallerna i samma stad ligger nära till hands.
I England har man vunnit kampen mot huliganism. Hur? Jo, man har portat alla potentiella bråkmakare från alla matcher, tagit deras pass vid eventuella utlandsresor för att bespara arenor världen över deras närvaro samt en omfattande polisiär närvaro. Vad hindrar Sverige från att göra samma sak? Kan inte vi liksom britterna rent byråkratiskt spöa skiten ur dem? Att resa utomlands för en huligan skall vara lika probmlematiskt som att bli svensk småföretagare. Sådana åtgärder låter helt rimliga i mina öron och på sikt skulle man slippa mycket av det onödiga våldet som bland annat utspelade sig igår.

Nu skulle jag vilja göra en parallell till mitt tidigare inlägg Aggressivitet och Våld - lev med det eller dö av det? där jag kritiskt dikuterade våld i skolmiljö och vurmandet för att mobbarna är de egentliga offren. Den debatten tycker jag man kan applicera även här: ex antal anabolstinna 16-30-åringar gör en hel stad och en fotbollsarena till ett slagfält under en dag. Likaså gör mobbarna detsamma på sina skolor, fritidsgårdar o.s.v, ja ni fattar galoppen. Även när vi pratar om hulig..förlåt fotbollssupportrar ser vi samma mönster som tenderar vara det standardiserade tillvägagångssättet gällande våld i skolmiljö: man blundar för det, "äh, låt dem puckla på varandra" samt den bästa av dem alla (håll i dig nu) det är DE som mår DÅLIGT, visst är det underbart. Man blir nästan lite rörd. Ska vi rehabilitera asen? Är det de som vi ska göra? Flytta barnfamiljerna till egna läktarsektioner? Spärra av städer och extrautrusta krogarna med speciella insatspoliser så att upploppen kan pågå ostört utan att den jävligt tillmötesgående Svensson-pöbeln skall vara ivägen? Nej, nu får det fanimig räcka, sluta dalta, sluta låta de svagsinta "supportrarna" få sista ordet. Låt mig lite osökt gå in på en av Göran Hägglunds käpphästar i valspurten 2006: civilkurage. Visst låter de fånigt, men fan vad man inser hur rätt stollen har ibland. Är det inte ett naturligt steg att Vi som inte pucklar på varandra säger Nej! och står upp för våran rätt, att älska fotboll. I min värld är det inte rimligt att det är Vi som skockas runt med huliganerna som herde. Man skulle nästan kunna tro att det är migrationsverket som coachar huliganerna i sitt tillvägagångssätt, men det får bli ett annat inlägg.
Hur skall vi då säga Nej? Till och med jag som är en tjugoårig parvel förstår att det inte är så enkelt. Man kan inte rent fysiskt gå efter Hägglunds modell om man vill ha livet i behåll, men regeringen kunde, förlåt borde ta sig i kragen och inleda ett omfattande arbete med kartläggning och granskning av supportrarna, för gör de det kommer jag komma tillbaka till arenorna och slippa oroa mig för "det meningslösa gatuvåldets larm". Göteborg är min hemstad, jag älskar den mer än någon annan stad, jag älskar också fotboll mer än någon annan sport, så det är få saker jag avskyr så mycket som människor som avsiktligt kastar båda i smutsen, igår huliganerna.

Pennan är mäktigare än svärdet, kom ihåg det!

Aggressivitet och våld - lev med det eller dö av det?

"VÅGA - säga Nej till droger och våld" hette en kampanj i början av 90-talet som riktade sig till ungdomar i högstadieålderna. Helt enkelt en svensk motsvarighet till den amerikanska "DARE"-kampanjen. Nå, vad säger den meningen Dig? Vad innebär det att i detta fallet säga "nej" till våld? För mig kan det te sig begripligt att gå ut med en sådan kampanj i början av 90-talet när allt fler subgrupper växte sig starka och flera extremgrupper i Sverige begick flera våldsbrott. I synnerhet många unga, exempelvis mordet på John Hron i Kode. Som jag tolkar det handlade kampanjen om en attitydsförändring bland unga, det skulle inte vara töntigt att säga nej till kokain eller en gruppmisshandel. Lite i stil med En rökfri generations skrämselpropagandaturnéer bland landets 10-åringar under senare år.
Blev landets unga lugna och fina mönstermedborgare? Ingalunda, för under min mellanstadietid fick jag på min skola besök ett par gånger av Landslaget mot Våld. En förening som bestod av ett knippe avdankade B-atleter som fått det nobla uppdraget att föreläsa om vålds konsekvenser för femteklassare. Man fick bland annat se klipp ur Jean-Claude Van Damme filmer och så-här-mycket-våld-tål-man-inte-i-verkligheten-retoriken. Behjärtansvärt, visst, men varför måste man mobilisera en sådan här nationell positiv kraft vart 10e år för att undvika att en hel generation blir ligister och vandaler? Räckte det inte på 90-talet?
När gick det snett undrar jag och finns det ett slut? Redan Platon pratade om att aldrig hade ungdomen varit så hopplös som då (sorry Mikael, men referensen passade in här) och hur kommer det då te sig i framtiden. Jag tror att om några år kommer man skippa matematiken, svenskan och engelskan i undervisningen och låta våldskunskap bli det stora huvudämnet. Eller, det var kanske lite väl saltat, men våld av och med unga på, i och utanför skolan har blivit ett akut problem. Hela vintern har det pratats om mobbning, bötning och hundratalet polisanmälningar - bara i Göteborgsområdet! Som före detta mobboffer blir jag helt vansinnig när jag läser om det och jag tycker att skolornas och myndiheternas agerande nästan tenderar bli rent debilt. Man daltar med mobbare, man gör offer av förövare och de riktiga offren får en dunk i ryggen och tvingas upp på "10".
Det är här min rubriksättning kommer in i resonemanget, ska vi "andra" tvingas leva i ett samhälle där våld och hot är normen för framgång och status och inte längre hårt slit och studier? Eller ska vi sätta oss emot det och sätta våra liv på spel? För det är det som våra barn går igenom varje dag i skolan, ska man stå upp för sin sak och åka på spö, eller ska man titta ner i marken och leva med glåporden och knuffarna? Det är inte barnen som skall våga säga nej till droger och våld, det är ju VI vuxna. Hjälp varandra att hälpa dem, VÅGA hjälpa, för att säga "nej" har hittills inte hjälpt ett enda mobboffer. Tack för ordet...

Fade to Black - Metallica

Life it seems will fade away
Drifting further every day
Getting lost within myself
Nothing matters no one else
I have lost the will to live
Simply nothing more to give
There is nothing more for me
Need the end to set me free

Things aren't what they used to be
Missing one inside of me
Deadly loss, this can't be real
Cannot stand this hell I feel
Emptiness is filling me
To the point of agony
Growing darkness taking dawn
I was me, but now He's gone

No one but me can save myself, but it's too late
Now I can't think, think why I should even try

Yesterday seems as though it never existed

Death greets me warm, now I will just say good-bye

Demokratins dilemma

I Sverige är demokrati en självklarhet och följdaktligen har vi många olika partier att lägga våran röst på och jämfört med andra länder ligger valdeltagandet högt. Runt 90%. Låter skyhögt, men i min mening är det 10% för lite. Den moderna svenska människan ser idag på röstningsprocessen som något jobbigt, ansträngande och onödigt, då man tycker att den enskildes röst inte gör skillnad. En riktigt katastrofal inställning i mina ögon. Ponera att de tio procenten skulle gå till valurnorna vart fjärde år kanske samhället hade sett radikalt annorlunda ut. Vi kanske hade haft tre riksdagspartier till eller kanske tre färre. Att inte utnyttja rätten till att rösta på 2000-talet är i mina ögon en omedveten form av respektlöshet för de frihetskämpar som dödar och blir dödade för sin kamp för demokrati. I Afrika uppfostras barn att med hjälp av automatkarbiner utkämpa ett slag för att en dag kunna lägga en valsedel i en urna och visa att man kan göra skillnad. Jag skulle vilja att de som "ligger på sofflocket" varje val skulle få en inblick i hur det är att varje dag kämpa för att få rösträtt, att varje dag vakna med en Ak47:a vid sin sida i vetskapen att man kommer döda en annan människa i sin kamp för demokrati. Vi i Sverige vet inte hur bra vi har det. Vi har yttrandefrihet och varje människa har rätt att göra sin röst hörd och påverka politikerna. Det är för mig skamligt att höra att vi har fantastiskt bra valdeltagande när åtskilliga hundra tusen röstberättigade väljer att stanna hemma på valdagen. Visst, om det inte finns något politiskt alternativ som stämmer överens med ens åsikter kan man ändå ta sig till valurnan och lägga en blank röst, detta i respekt och vördnad för de som dör i kampen för demokratin.

Väl mött i en vallokal 2010!

Blogg-tankar

Bloggen som medie har tagit världen med storm och idag bloggar varenda kotte om allt från knyppling till navelskådning (egen reflektion). Men jag känner att själva bloggandet som sådant och just själva ordet blogg är en smula överanvänt i dag. Innan detta inlägg skrevs kände jag just detta. På en community som jag är medlem på/i finns det en "flik" som kallas blogg där medlemmar kan dela med sig av sina tankar och spörsmål. Javisst, låter ju alldeles lysande. Medlemmarna är i åldrarna 16-25 år (lite på en höft) och det är just här detta tar sig uttryck. För vad skriver en 17-åring om? Jo det är fenomenalt existensiella texter i stil med "faaaan vad jag hatar snöö", eller kanske tre rader om senaste ligget. Känner själv hur bitter jag låter, men jag gjorde själv ett antagonistinlägg på denna blogg, läs detta direkta utdrag så får du lite perspektiv:

Har gjort reflektionen förut och jag gör den återigen. Och ja, det handlar just om detta, bloggen. Jag tycker det är skitbra att det finns ett medie som gör att Du och Jag kan utrycka oss på ett mer nyanserat sätt än bara genom smileysar och förkortningar i stil med "lol", "brb", "ffs" (och det är inte Filosofiska Fakulteternas Studentkår i detta fallet). För allvarligt talat, vad handlar bloggarna på NS om? Det är mest ytliga tre-radiga reflektioner om senaste ligget och "åh vad jag hatar snö" etc etc. Väldigt intressant stoff som gör oss andra till klokare människor, eller? Nu kanske du tycker att jag är tidernas pessimist och även hycklare eftersom du nu i denna stund läser ett blogginlägg på NS som jag själv gjort. Men lugn jag ska stilla ditt upprörda sinne. En blogg är, enligt mig, till för att sprida tankar, idéer som gör att man får utrymme att visa vad man "egentligen" tycker och tänker om saker och ting. För vad bryr vi oss andra om hur ditt senaste one-night-stand var? Nej, ta dig en funderare och skapa dig en ny oberoende blogg eller skit i att blogga över huvud taget. För har man inget att säga kan man lika gärna vara tyst. Och ja, jag vet, har flertalet inlägg som mer eller mindre tangerar idiotin jag just beskrev, men låt mig till mitt försvar säga att då hette bloggen på NS faktiskt "dagbok" så du tar kanske ner röd-flaggen.

Har Jag då skapat mig en ny, oberoende blogg? Javisst har jag det, och har du läst ända ner hit (duktigt i så fall) vill du säkert veta vad den heter och vad jag skriver där. Bara att skicka ett meddelande i så fall. För annars nöjer Du dig väl med bloggarna här?
Tack för ordet

Sedan får vi inte glömma att självklart skall även 16-25-åringen få uttrycka sina åsikter, men hur mycket åsikter ligger det bakom inlägg om just senaste ligget? Iallfall inget som är av värde för mig, och det är väl det som räknas?
Återigen, tack för ordet...

Den kristna högern i Staterna

Nu är jag upprörd, ja riktigt förbannad. Kvällen den tredje mars såg jag en dokumentär som lämnade mig helt förstummad. Satt bara med munnen öppen och kroppen var paralyserad av vrede och chock. Dokumentären hette "Jesus Camp" och handlade om hur nyfrälsta familjer skickade sina barn på ett väckelseläger där de fick lära sig tjäna "Gud" och hata de onda krafterna (i det här fallet Britney Spears och godis, så ni förstår var ribban ligger).
Jag må vara blond, men jag kommer aldrig förstå de människor som kan ha en sådan övertygelse att de kan indoktrinera sina barn så fullständigt med den tron som de "vet" är den rätta. Kursledaren använda själv ordet indoktrinera, därav ordvalet. Nå, dessa barn lärde sig att predika, tala i tungor, bli abortmotståndare och hedra den konservativa politiken och därmed spy galla över de liberala. Ja fair enough om man är, som jag, runt 20 år och redan bildat sig en någorlunda fast grund att stå på, men dessa barn var nånstans mellan 7 och 13 år! Mådde fysiskt illa när kameran panorerar över församlingen och man ser ett femtiotal unga barn gråta och sträcka armarna mot skyn då en skrikande pastor just fastställt att de mött "Gud". Fan vad motbjudande rent ut sagt. Men onej, det tar inte slut här, man åkte på vad ska vi kalla det för, en "field-trip" till Washington D.C där barnen fick dela ut flygblad om sin tro till folk och tillsammans med sina familjer stå med en stor tejpremsa över munnen med texten "LIFE", detta för att symbolisera sin avsky mot abort och därmed sin pro-liv syn. Men å andra sidan, hur mkt LIFE är det att som åttaåring vara utsedd att vara soldat i "Guds armé" och på fullt allvar sprida budskap som var förlegade redan när Jesus själv levde?

Denna dokumentär borde man se i utbildningssyfte och verkligen påvisa att barn ÄR barn och låt dem för tusan vara det så länge de kan. I mina ögon är det rena övergrepp som dessa barn blir utsatta för. Kanske inte rent fysiskt, men tänk vilka inre ärr dessa småttingar kommer bära med sig. Religiös övertygelse skrämmer mig och dessa juniorfundamentalister gör mig inte ett dugg lugnare i sinnet.

Tack för ordet...

Konstruktiv kontra idiotisk kritik

Jag har funderat en del på det här med kritik. Både att kunne ge och ta kritik. Det är tamig bövlars en hel vetenskap. Tanken slog mig när jag på jobbet får kritik (givetvis obefogad) och hör andra kritisera annan personal. Blir fullständigt vansinnig på hur klumpigt och tvådimensionellt kritik ges. Att ge rättfram kritik som bara fokuserar på vad som är fel får mig (och antagligen majoriteten av er andra med) att känna sig väldigt illa till mods och snudd på värdelös. Varför fokuserar man inte istället på vad som kan förbättras? Säg inte: "det här är katastrof!" Säg istället: "men om man gör 'såhär' blir det nog mycket bättre."

Så, nu har jag försökt visa lite grand vad jag menar med rättfram kritik och konstruktiv kritik, men jag vill påvisa att det råder en form av social heirarki beträffande vilka människor som använder sig av endera. Är jag ute och cyklar? Det återstår att se. Min bestämda uppfattning är att en människas personlighet speglas i vilket sätt man ger kritik. Vänta vänta, stäng inte ner än. Har jag ändå gett mig ut på sjön får jag väl ändå ro tillbaka? De erfarenheter jag har är att de som ger rättfram kritik är målmedvetna, inifrånstyrda och har ett auktoritärt förhållningssätt till andra människor, medan de som ger konstruktiv kritik är utifrånstyrda, ödmjuka och har en mer laid-back attityd till ledarskapet. Dessutom speglar de viss mån av kvot på intelligens då alla med lite innanför det välkända pannbenet vet att med konstruktiv kritik får man saker lättare gjorda och de som får kritiken går inte och hänger sig direkt efteråt.


Mer konstruktiv kritik åt folket!