"VÅGA - säga Nej till droger och våld" hette en kampanj i början av 90-talet som riktade sig till ungdomar i högstadieålderna. Helt enkelt en svensk motsvarighet till den amerikanska "DARE"-kampanjen. Nå, vad säger den meningen Dig? Vad innebär det att i detta fallet säga "nej" till våld? För mig kan det te sig begripligt att gå ut med en sådan kampanj i början av 90-talet när allt fler subgrupper växte sig starka och flera extremgrupper i Sverige begick flera våldsbrott. I synnerhet många unga, exempelvis mordet på John Hron i Kode. Som jag tolkar det handlade kampanjen om en attitydsförändring bland unga, det skulle inte vara töntigt att säga nej till kokain eller en gruppmisshandel. Lite i stil med En rökfri generations skrämselpropagandaturnéer bland landets 10-åringar under senare år.
Blev landets unga lugna och fina mönstermedborgare? Ingalunda, för under min mellanstadietid fick jag på min skola besök ett par gånger av Landslaget mot Våld. En förening som bestod av ett knippe avdankade B-atleter som fått det nobla uppdraget att föreläsa om vålds konsekvenser för femteklassare. Man fick bland annat se klipp ur Jean-Claude Van Damme filmer och så-här-mycket-våld-tål-man-inte-i-verkligheten-retoriken. Behjärtansvärt, visst, men varför måste man mobilisera en sådan här nationell positiv kraft vart 10e år för att undvika att en hel generation blir ligister och vandaler? Räckte det inte på 90-talet?
När gick det snett undrar jag och finns det ett slut? Redan Platon pratade om att aldrig hade ungdomen varit så hopplös som då (sorry Mikael, men referensen passade in här) och hur kommer det då te sig i framtiden. Jag tror att om några år kommer man skippa matematiken, svenskan och engelskan i undervisningen och låta våldskunskap bli det stora huvudämnet. Eller, det var kanske lite väl saltat, men våld av och med unga på, i och utanför skolan har blivit ett akut problem. Hela vintern har det pratats om mobbning, bötning och hundratalet polisanmälningar - bara i Göteborgsområdet! Som före detta mobboffer blir jag helt vansinnig när jag läser om det och jag tycker att skolornas och myndiheternas agerande nästan tenderar bli rent debilt. Man daltar med mobbare, man gör offer av förövare och de riktiga offren får en dunk i ryggen och tvingas upp på "10".
Det är här min rubriksättning kommer in i resonemanget, ska vi "andra" tvingas leva i ett samhälle där våld och hot är normen för framgång och status och inte längre hårt slit och studier? Eller ska vi sätta oss emot det och sätta våra liv på spel? För det är det som våra barn går igenom varje dag i skolan, ska man stå upp för sin sak och åka på spö, eller ska man titta ner i marken och leva med glåporden och knuffarna? Det är inte barnen som skall våga säga nej till droger och våld, det är ju VI vuxna. Hjälp varandra att hälpa dem, VÅGA hjälpa, för att säga "nej" har hittills inte hjälpt ett enda mobboffer. Tack för ordet...
Blev landets unga lugna och fina mönstermedborgare? Ingalunda, för under min mellanstadietid fick jag på min skola besök ett par gånger av Landslaget mot Våld. En förening som bestod av ett knippe avdankade B-atleter som fått det nobla uppdraget att föreläsa om vålds konsekvenser för femteklassare. Man fick bland annat se klipp ur Jean-Claude Van Damme filmer och så-här-mycket-våld-tål-man-inte-i-verkligheten-retoriken. Behjärtansvärt, visst, men varför måste man mobilisera en sådan här nationell positiv kraft vart 10e år för att undvika att en hel generation blir ligister och vandaler? Räckte det inte på 90-talet?
När gick det snett undrar jag och finns det ett slut? Redan Platon pratade om att aldrig hade ungdomen varit så hopplös som då (sorry Mikael, men referensen passade in här) och hur kommer det då te sig i framtiden. Jag tror att om några år kommer man skippa matematiken, svenskan och engelskan i undervisningen och låta våldskunskap bli det stora huvudämnet. Eller, det var kanske lite väl saltat, men våld av och med unga på, i och utanför skolan har blivit ett akut problem. Hela vintern har det pratats om mobbning, bötning och hundratalet polisanmälningar - bara i Göteborgsområdet! Som före detta mobboffer blir jag helt vansinnig när jag läser om det och jag tycker att skolornas och myndiheternas agerande nästan tenderar bli rent debilt. Man daltar med mobbare, man gör offer av förövare och de riktiga offren får en dunk i ryggen och tvingas upp på "10".
Det är här min rubriksättning kommer in i resonemanget, ska vi "andra" tvingas leva i ett samhälle där våld och hot är normen för framgång och status och inte längre hårt slit och studier? Eller ska vi sätta oss emot det och sätta våra liv på spel? För det är det som våra barn går igenom varje dag i skolan, ska man stå upp för sin sak och åka på spö, eller ska man titta ner i marken och leva med glåporden och knuffarna? Det är inte barnen som skall våga säga nej till droger och våld, det är ju VI vuxna. Hjälp varandra att hälpa dem, VÅGA hjälpa, för att säga "nej" har hittills inte hjälpt ett enda mobboffer. Tack för ordet...