Blogg-tankar

Bloggen som medie har tagit världen med storm och idag bloggar varenda kotte om allt från knyppling till navelskådning (egen reflektion). Men jag känner att själva bloggandet som sådant och just själva ordet blogg är en smula överanvänt i dag. Innan detta inlägg skrevs kände jag just detta. På en community som jag är medlem på/i finns det en "flik" som kallas blogg där medlemmar kan dela med sig av sina tankar och spörsmål. Javisst, låter ju alldeles lysande. Medlemmarna är i åldrarna 16-25 år (lite på en höft) och det är just här detta tar sig uttryck. För vad skriver en 17-åring om? Jo det är fenomenalt existensiella texter i stil med "faaaan vad jag hatar snöö", eller kanske tre rader om senaste ligget. Känner själv hur bitter jag låter, men jag gjorde själv ett antagonistinlägg på denna blogg, läs detta direkta utdrag så får du lite perspektiv:

Har gjort reflektionen förut och jag gör den återigen. Och ja, det handlar just om detta, bloggen. Jag tycker det är skitbra att det finns ett medie som gör att Du och Jag kan utrycka oss på ett mer nyanserat sätt än bara genom smileysar och förkortningar i stil med "lol", "brb", "ffs" (och det är inte Filosofiska Fakulteternas Studentkår i detta fallet). För allvarligt talat, vad handlar bloggarna på NS om? Det är mest ytliga tre-radiga reflektioner om senaste ligget och "åh vad jag hatar snö" etc etc. Väldigt intressant stoff som gör oss andra till klokare människor, eller? Nu kanske du tycker att jag är tidernas pessimist och även hycklare eftersom du nu i denna stund läser ett blogginlägg på NS som jag själv gjort. Men lugn jag ska stilla ditt upprörda sinne. En blogg är, enligt mig, till för att sprida tankar, idéer som gör att man får utrymme att visa vad man "egentligen" tycker och tänker om saker och ting. För vad bryr vi oss andra om hur ditt senaste one-night-stand var? Nej, ta dig en funderare och skapa dig en ny oberoende blogg eller skit i att blogga över huvud taget. För har man inget att säga kan man lika gärna vara tyst. Och ja, jag vet, har flertalet inlägg som mer eller mindre tangerar idiotin jag just beskrev, men låt mig till mitt försvar säga att då hette bloggen på NS faktiskt "dagbok" så du tar kanske ner röd-flaggen.

Har Jag då skapat mig en ny, oberoende blogg? Javisst har jag det, och har du läst ända ner hit (duktigt i så fall) vill du säkert veta vad den heter och vad jag skriver där. Bara att skicka ett meddelande i så fall. För annars nöjer Du dig väl med bloggarna här?
Tack för ordet

Sedan får vi inte glömma att självklart skall även 16-25-åringen få uttrycka sina åsikter, men hur mycket åsikter ligger det bakom inlägg om just senaste ligget? Iallfall inget som är av värde för mig, och det är väl det som räknas?
Återigen, tack för ordet...

Den kristna högern i Staterna

Nu är jag upprörd, ja riktigt förbannad. Kvällen den tredje mars såg jag en dokumentär som lämnade mig helt förstummad. Satt bara med munnen öppen och kroppen var paralyserad av vrede och chock. Dokumentären hette "Jesus Camp" och handlade om hur nyfrälsta familjer skickade sina barn på ett väckelseläger där de fick lära sig tjäna "Gud" och hata de onda krafterna (i det här fallet Britney Spears och godis, så ni förstår var ribban ligger).
Jag må vara blond, men jag kommer aldrig förstå de människor som kan ha en sådan övertygelse att de kan indoktrinera sina barn så fullständigt med den tron som de "vet" är den rätta. Kursledaren använda själv ordet indoktrinera, därav ordvalet. Nå, dessa barn lärde sig att predika, tala i tungor, bli abortmotståndare och hedra den konservativa politiken och därmed spy galla över de liberala. Ja fair enough om man är, som jag, runt 20 år och redan bildat sig en någorlunda fast grund att stå på, men dessa barn var nånstans mellan 7 och 13 år! Mådde fysiskt illa när kameran panorerar över församlingen och man ser ett femtiotal unga barn gråta och sträcka armarna mot skyn då en skrikande pastor just fastställt att de mött "Gud". Fan vad motbjudande rent ut sagt. Men onej, det tar inte slut här, man åkte på vad ska vi kalla det för, en "field-trip" till Washington D.C där barnen fick dela ut flygblad om sin tro till folk och tillsammans med sina familjer stå med en stor tejpremsa över munnen med texten "LIFE", detta för att symbolisera sin avsky mot abort och därmed sin pro-liv syn. Men å andra sidan, hur mkt LIFE är det att som åttaåring vara utsedd att vara soldat i "Guds armé" och på fullt allvar sprida budskap som var förlegade redan när Jesus själv levde?

Denna dokumentär borde man se i utbildningssyfte och verkligen påvisa att barn ÄR barn och låt dem för tusan vara det så länge de kan. I mina ögon är det rena övergrepp som dessa barn blir utsatta för. Kanske inte rent fysiskt, men tänk vilka inre ärr dessa småttingar kommer bära med sig. Religiös övertygelse skrämmer mig och dessa juniorfundamentalister gör mig inte ett dugg lugnare i sinnet.

Tack för ordet...