Jag har funderat en del på det här med kritik. Både att kunne ge och ta kritik. Det är tamig bövlars en hel vetenskap. Tanken slog mig när jag på jobbet får kritik (givetvis obefogad) och hör andra kritisera annan personal. Blir fullständigt vansinnig på hur klumpigt och tvådimensionellt kritik ges. Att ge rättfram kritik som bara fokuserar på vad som är fel får mig (och antagligen majoriteten av er andra med) att känna sig väldigt illa till mods och snudd på värdelös. Varför fokuserar man inte istället på vad som kan förbättras? Säg inte: "det här är katastrof!" Säg istället: "men om man gör 'såhär' blir det nog mycket bättre."
Så, nu har jag försökt visa lite grand vad jag menar med rättfram kritik och konstruktiv kritik, men jag vill påvisa att det råder en form av social heirarki beträffande vilka människor som använder sig av endera. Är jag ute och cyklar? Det återstår att se. Min bestämda uppfattning är att en människas personlighet speglas i vilket sätt man ger kritik. Vänta vänta, stäng inte ner än. Har jag ändå gett mig ut på sjön får jag väl ändå ro tillbaka? De erfarenheter jag har är att de som ger rättfram kritik är målmedvetna, inifrånstyrda och har ett auktoritärt förhållningssätt till andra människor, medan de som ger konstruktiv kritik är utifrånstyrda, ödmjuka och har en mer laid-back attityd till ledarskapet. Dessutom speglar de viss mån av kvot på intelligens då alla med lite innanför det välkända pannbenet vet att med konstruktiv kritik får man saker lättare gjorda och de som får kritiken går inte och hänger sig direkt efteråt.
Mer konstruktiv kritik åt folket!
Wednesday, February 28, 2007
Subscribe to:
Posts (Atom)